Forskare visar entusiastiskt upp statistik som visar hur välfärden i världen ökar och hur allt verkar lösa sig till det bättre. Statistiken visar hur länder arbetar sig upp ur fattigdom och hur en bättre värld ser ut att kunna bli möjlighet inom några år, bara allt flyter på i samma takt som det gör idag. Jag må vara väldigt pessimistisk, men jag ifrågasätter hur fantastisk utveckling vi verkligen har att se fram emot och om den nuvarande samhällsordningen verkligen är så idealisk. Är vi verkligen på rätt väg?

Många hävdar idag att ett av de viktigaste sätten för U-länder att ta sig ur fattigdom, är genom att öppna sina marknader, och öppna dem för utländska investerare. En ökad världshandel medför en växande ekonomi och är positivt för alla. Genom handel skapas välstånd. Världshandelsorganisationen och Världsbanken verkar mycket för att få U-länder att öppna sina marknader och privatisera sina tillgångar. Man kan ändå ifrågasätta hur lämplig WTO:s medicin för de fattiga länderna egentligen är? Är verkligen privatisering och öppnare marknad alltid det bästa?

Världshandeln ökar ständigt och drastiskt, men U-länderna står som förlorare. Detta eftersom råvarumarknaden blir allt mindre lönsam. U-länderna är beroende av export av råvaror som ständigt faller i priser. Samtidigt har I-länderna en teknologisk utveckling som ligger så långt före U-länderna att de antagligen aldrig kommer att komma ikapp. Det finns olika anledningar till att det går illa för råvarumarknaden, bland andra:

• Många råvaror är så kallade oelastiska, efterfrågan ökar inte för att konkurrensen leder till lägre priser.

• Producenterna har sällen någon kontroll över priset, några få företag kontrollerar marknaden.

• På grund av den nya biotekniken tillverkas flera råvaror numera syntetiskt i I-länderna.

• Jordbruket i många I-länder är kraftigt subventionerat, U-länderna har ingen möjlighet att konkurrera med dessa varor.

Idag råder det ett ojämnt maktförhållande mellan u-länder och i-länder, och det är inte svårt att se exempel på hur i-länderna inte drar sig för att utnyttja u-ländernas utsatta situation. U-länderna känner sig ofta tvingade att ingå dåliga handelsavtal med bland annat Europa och USA, och säljer ut sina naturtillgångar till förmån för rika länders exploatering. Man kan fråga sig om WTO, som är en västligt styrd organisation, verkligen ser till de fattiga människornas bästa, eller om de styrda av andra, ideologiska intressen.

Vi kommer snart att stå inför en ytterst allvarlig livsmedelskris i världen. Redan idag är priserna på basvaror skyhöga. Även bristen på dricksvatten kommer att bli ännu mycket mer akut än vad den är idag. Värre kommer det bli i takt med klimatförändringar och sinande naturresurser.

I en stundande livsmedelskris kan man fråga sig: Ska utvecklingsländerna satsa på export av livsmedel för att få intäkter att importera mat från andra länder, eller ska man se till att odla mat till den inhemska befolkningen behov? Många U-länder är idag beroende av import av livsmedel eftersom deras jordbruk är så ensidigt inriktat på att tillfredsställa konsumenter i I-länderna.

Som utvecklingen ser ut idag får småskaligt jordbruk ge vika för storskaligt, exportinriktat jordbruk. Fattiga småbönder drabbas av detta, inte bara för att deras traditionella jordbruk slås ut och deras mark köps upp av multinationella företag, utan också för att detta jordbruk är fruktansvärt destruktivt för naturen. I Sydamerika skövlas stora areal skog för att kunna tillfredsställa konsumenters efterfrågan på framför allt kött (men även jordbruksprodukter och timmer, samt olja och mineraler). Detta medför inte bara ekologiska konsekvenser utan också allvarliga humanitära konsekvenser. Mest av alla drabbas troligtvis ursprungsbefolkningen som lever av skogen och tvingas se hur deras civilisation utrotas.

Många U-länder, som egentligen är väldigt rika på naturresurser, har sålt ut sina naturresurser till utländska bolag. Mängder värdefulla resurser förs ut ur landet för att tillfredsställa en efterfrågan i rika länder. Befolkningen i länderna tjänar i stort sätt inget på detta.

De flesta av de länder som idag är industrialiserade har byggt upp sitt välstånd med hjälp protektionism där de skyddat sitt inhemska produktion i det sårbara uppbyggnadsläget. Dagens fattiga länder ges inte den möjligheten, utan förväntas öppna sina marknader för utländsk konkurrens. Den västliga USA-ledda organisationen WTO har ett stort inflytande på ekonomin idag. Deras villkor för att länder ska få ta lån är att länderna minskar de statliga utgifterna och att statliga institutioner privatiseras.

Ett extremt men klassiskt exempel på där nyliberalismen spårat ut, är det så kallade vattenkriget i Bolivia. Enligt nyliberalismens logik är det tydligen helt rimligt att vissa människor kan äga rätten till regnet. WTO övertygade Bolivia att sälja vattenrättigheterna i Cochabamba till ett amerikanskt företag. Resultatet blev att priset på vattnet chockhöjdes med över 200%, vilket innebar att befolkningen inte längre hade råd med dricksvatten. Folket hade inte ens tillåtelse att samla in regnvatten utan att betala för sig.

Det verkar nog ganska absurt för många av oss att det skulle vara möjligt att äga en resurs som vatten som vi är så beroende av för vår överlevnad. Det är inte svårt att tänka sig att om någon skulle ha makten över allt vatten i ett land skulle denna person få makten av en diktator. Men vi är inte bara beroende av vatten, vi är även beroende av skog och mark för vår överlevnad, och dessa resurser är oerhört ojämlikt fördelade i världen. Några få människor äger en väldigt stor del av vår mark och våra naturresurser. De som äger naturresurserna är de som har makten, vi andra hamnar i en utsatt beroendeställning.

Idag kommer makten om naturresurserna allt längre bort från folket. Statliga monopol avskaffas för att istället ersättas med andra privata monopol. Idag äger transnationella företag allt mer av jordens resurser och kapital, och tillägnar sig allt mer makt. Gigantiska transnationella företag kan inifrån slutna styrelserum flytta produktion, vinster, investeringar och kapital över jordklotet, utan att vi har någon insyn eller möjlighet att påverka. Transnationella företag är dominerande inom områden som är viktiga i diskussioner om jodbruk och livsmedelsförsörjning, miljö och energi. Som exempel äger transnationella företag äger ca 86% av all världens åkermark.

Marknadsliberalismen har hittills bara lett till att makten och kapitalet har centraliserats till en liten elit på de redan utsatta och marginaliserade människornas bekostnad, samt på bekostnad av demokratin. Libertarianerna hävdar att även om klyftorna i världen ökar, så kommer de fattiga ändå att få sin del av välståndet. Men deras argument håller inte i längden.

Marknadsekonomin förutsätter nämligen en ständig ekonomisk tillväxt som i sin tur bygger på att vi har oändliga resurser till hands. Detta är den största bristen i marknadsekonomin, eftersom detta inte är sant. Vi har ett begränsad tillgång till jordens resurser. Idag lever vi över naturens tillgångar, och om alla krävde lika mycket resurser som i OECD-länderna skulle vi behöva åtskilliga jordklot till. Om några människor lever i överflöd, förutsätter detta att andra inte kan ta del av jordens resurser. Genom att vi lever som vi gör förnekar vi alltså andra människor att utveckla ett materiellt välstånd.

Eftersom jordens resurser håller på att sina, kommer detta att leda till en fruktansvärd konkurrens om tillgången på jord, mat, vatten med mera. Detta på grund av den ohållbara ekonomin som bygger på ständig ekonomisk tillväxt som i sin tur förutsätter ett ökat flöde av materiella varor som tär på jordens resurser. Det är denna ohållbara tillväxtideologi som håller på att leda oss in i en ekologisk, ekonomisk och humanitär katastrof. Detta är det största hotet mot välfärdssamhället.

Det enda rätta vore att så mycket som möjligt dela upp jordens resurser så jämlikt som möjligt mellan alla människor. I grunden tillhör jorden oss alla lika mycket, och det är absurt att påstå att de som har pengar borde ha rätt att utnyttja naturtillgångarna på andra människors bekostnad. Ändå är det så det ser ut idag. En av de största utmaningarna för samhället idag är därför att fördela resurserna jämt i världen så att ingen får rätt att utnyttja vår gemensamma tillgångar mer än någon annan, samt att slå hål på myten om att ständig ekonomisk tillväxt ska skapa en välfärd.

Slutsatsen blir att marknadsliberalismen inte är en hållbar metod för välfärd. Den leder bara till ojämn fördelning av resurser, en orättvis konkurrens där de ”svagare” slås ut, ojämlika maktförhållanden där makten centraliseras bort från folkligt valda politiker till stora kapitalägare, samt en ohållbar utarmning av jordens naturtillgångar.

Intressant debatt i samband med den nyutkomna så kallde "skandalboken" om Carl XVI Gustaf. Majoriteten av befolkningen verkar trycka att den här boken är osmaklig och att man inte borde skriva en massa skit om kungen.

Själv tycker jag att Kungen borde stå för vad han gör, precis som vi alla bör. Han har ett ansvar som anställd av staten och representat för Sverige, och vi borde kunna kräva att han visar prov på ett bra omdöme även i privata sammanhang. Visst har kungen rätt till ett privatliv. Men ett privatliv som han kan stå för och som ska tålas att granskas.

"Den ofrivillige monarken" är titeln på boken. Och ja, kungen har inte valt att bli statschef. Han har nästan tvingats in i den rollen. Visst har man möjligheten att abdikera men det är nog knappast något en blivande monark överväger att göra när man sedan barnsben har fått höra att man är blivande kung/drottning.

Hur sjukt är det inte att man ska "tvingas" in i ett yrke, och inte vilket yrke som helst. Att vara statschef och monark ställer sådana oerhörda krav på en som inte ställs på någon annan människa. Kungafamiljen har ingen frihet. Deras liv ska levas efter en viss mall, och någon plats för induvidualitet finns väl inte så mycket av? De saknar till och med de mest grundläggande mänskliga rättigheterna; Rätten att få gifta sig med vem de vill, rätten att bekänna sig till vilken religion de önskar, de har ingen rösträtt och knappt någon yttrandefrihet. De får inte säga vad de vill, inte klä sig hur de vill. De har knappt något privatliv.

För mig känns detta oerhört förlegat. De mänskliga rättigheter som gäller för sveriges övriga medborgare gäller inte för vår monark. Samtigt kan monarken inte straffas för något brott. Jag anser det väldigt fel att upphöja en människa från oss "vanliga" människor. Det feodala systemet borde ha dött ut för länge sedan. Människor borde  i så stor utsträckning som möjligt födas med samma förutsättningar. Kom igen, ska man vara speciell bara för att man har fötts inom en viss släckt med "blått blod", en släckt som är förnämare än oss övriga människor?  Är det därför dom måste ha en sådan gigantisk lön från oss skattebtalare så att dom kan leva sitt liv i överflödig lyx?

Visst, det är inte bara kungafamiljen som får en skamligt hög lön från oss skattebetalare, i stort sett alla högt uppstta tjänstemän får det vilket jag tror de flesta stör sig på. Men ärligt talat, varför ska vi betala en hel massa pengar för att kungafamiljen ska få bära sina diamanter och klänningar för miljarder kronor? Något säger mig att de pengarna borde gå till bättre ändamål.

Det jag säger är inte nytt. Men det tål att upprepas eftersom det fortfarande finns ett sådant gigantiskt stöd för monakin. Detta urålderliga, förlegade system!

Man kan ju hoppas att den här boken väcker lite verklig debatt om monarkins vara eller icke vara. Men det är väl att hoppas för mycket.